Susanne Andersson är universitetslektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik och medförfattare i antologin ”Att arbeta för lika villkor – ett genus- och maktperspektiv på organisationer” (2020). Hon har sedan 2008 arbetat med forsknings- och utvecklingsprojekt med chefer som en del av att utveckla genusmedvetna organisationer.
– Jag började egentligen med att träffa chefer i grupp och att göra observationer på deras arbetsplatser. Efter observationerna ville cheferna höra vad jag drog för slutsatser. Då började jag med samtalsintervjuer och kom ganska snabbt in på möten och mötesstrukturer på arbetsplatser.
Susanne menar att så kallade bekräftelsemönster är centralt för att förstå mötessammanhang – vilka som bekräftas och på vilket sätt under möten. Detta skapar i sin tur social makt, där vissa blir sedda och inte blir det.
– Det finns olika former av bekräftelsemönster, både positiva och negativa. Exempelvis har vi direkta bekräftelsemönster som ofta är verbala, någon som säger ”jag håller med” eller ”jag håller inte med”. Det finns subtila bekräftelsemönster, som kroppsspråk. Och sen så finns det underförstådda bekräftelsemönster, som ofta är negativa. De underförstådda bekräftelsemönstren kan ta sig i uttryck att det finns en underförstådd, ofta omedveten, bild av vem eller vilka man inte ska bekräfta.
Att prata på möten innebär inte social makt
De regelbundna möten som uppstår i en arbetsgrupp gör att kollegor får en viss förståelse för varandra – samtidigt återskapas kulturer, maktordningar och normer på dessa möten. Susanne menar att det finns en föreställning om att den som pratar mycket på ett möte har social makt och ofta även en formell makt, men att det inte alltid stämmer.
– Att studera möten är egentligen att studera maktordningar. I vilken ordning ligger punkterna på dagordningen? Hur sitter vi? Och såklart, vilka pratar och hur bekräftas de? Personer som pratar mycket på ett möte kan göra det utifrån en maktlös position. Det finns exempel på när exempelvis nya, kvinnliga chefer upplevs prata mycket på ett möte. I samtalsintervjuer efteråt har de andra deltagarna upplevt det som konstigt och obekvämt, trots att kvinnan inte har tagit mer plats eller nödvändigtvis pratat mer än de övriga på mötet. Det är vanligt förekommande att män bekräftar varandra på möten i större utsträckning. Kvinnor som bryter mot de ganska snäva normer som finns i möten, däremot, blir inte bekräftade. De får inte gehör för sina idéer.
Administrativ personal bekräftas mindre
Utöver genus som faktor så spelar arbetstitel och arbetsuppgifter in i hur man bekräftas i mötessammanhang – något som dock inte kan särskiljas helt från genus.
– Den administrativa personalen blir generellt inte bekräftad i lika stor utsträckning i mötessammanhang, något som är återkommande i stora organisationer. Och den administrativa personalen är ju i större utsträckning kvinnor, vilket gör det svårt att helt frånkoppla genus från annan hierarki på arbetsplatsen.
Susanne betonar att akademin inte sticker ut i jämförelse med andra organisationer och att liknande problematik med mötesstrukturer går att återfinna i andra sammanhang.
– Akademin är egentligen lik andra stora organisationer och i stora organisationer så finns det flera olika maktordningar. Men något som är speciellt med akademien är lojalitetsbanden. Om en manlig professor exempelvis beter sig illa, så är det många som kanske har haft honom som handledare. Det skapar lojalitetsband, man kanske drar sig för att ta upp sådana här frågor eftersom den här professorn betyder mycket för ens karriär. Det blir i sin förlängning ett psykosocialt problem och ett arbetsmiljöproblem.