Allt fler väljer bort att svara på viktiga undersökningar som ligger till grund för politiska beslut. Och i takt med att bortfallet blir större, får Statistiska centralbyrån och andra myndigheter som producerar statistik allt svårare att dra slutsatser det går att lita på. Det kan leda till att människor börjar tvivla på innehållet i undersökningarna.

Per Gösta Andersson. Foto: Statistiska institutionen
Per Gösta Andersson. Foto: Statistiska institutionen

– Vi översköljs av undersökningar och kan inte sovra. Många struntar i att svara på allt, och då är det ett problem om det gäller undersökningar som faktiskt ligger till grund för beslut på riksnivå, säger Per Gösta Andersson, lektor i statistik.

Utgångspunkten för Per Gösta Anderssons och Carl-Erik Särndals metod, som presenteras i den vetenskapliga tidskriften Statistical Journal of the IAOS (International Association for Official Statistics), är att statistikerna arbetar med de svar som de faktiskt har fått in. För att få en bättre skattning av populationen – till exempel en viss befolkning – som helhet, används så kallad hjälpinformation.

Hjälpinformation ger viktiga ledtrådar

Tanken bakom metoden är enkel. Den som till exempel vill undersöka hur många som är arbetslösa skickar liksom tidigare ut en undersökning till ett slumpmässigt urval av befolkningen (en stickprovsundersökning), och får ett visst bortfall när inte alla svarar. Samtidigt finns en hel del hjälpinformationen om populationen. Man kanske vet hur många äldre och yngre det finns, eller hur inkomsterna varierar.

– Om man vet värdena på de här så kallade hjälpvariablerna, kan man också sluta sig till vilka individer som har låtit bli att svara, det vill säga bortfallet. Alltså vet vi något om de som har svarat, och vi något om de som inte har svarat, berättar Per Gösta Andersson, Statistiska institutionen, Stockholms universitet.

Förhoppningsvis finns det då en koppling mellan den variabel som skulle undersökas, i exemplet andelen arbetslösa i en befolkning, och den hjälpinformation som finns att tillgå. Poängen är att det går att räkna på hur man ska justera för bortfallet. På så sätt går det att få en uppskattning av hur många som är arbetslösa i befolkningen som helhet.

– Man gör en så kallad kalibreringsskattning. Med hjälp av värdena på hjälpvariablerna kan man få till en ganska bra skattning, även om man har fått ett bortfall, säger Per Gösta Andersson, Stockholms universitet.

Fakta om kalibreringsskattning

Kalibrering är ett slags viktning. Man viktar upp, eller ”blåser upp”, svaren från de grupper som blev underrepresenterade på grund av bortfallet, och viktar ner för dem som blev överrepresenterade. Per Gösta Andersson och Carl-Erik Särndal vidareutvecklar den här metoden, och jämför bland annat huruvida det är bäst att göra kalibreringen i ett eller två steg, eftersom hjälpinformationen kan finnas tillgänglig på två nivåer.

Text: Leila Zoubir