Vid valet 2014 fick Miljöpartiet en kalldusch. Det såg ut som om de skulle kunna bli tredje största parti och kunna få den högsta procentsiffran någonsin.

Vid de två senaste valen till Riksdagen har Miljöpartiet fått klart sämre resultat än vad opinionsundersökningarna visade. Vad är det med Miljöpartiet?

Vid de två senaste valen ligger Miljöpartiets valresultat (röd prick) lägre än opinionsundersökningarna (data från Novus). Svt:s vallokalsundersökning, VALU, träffade rätt i senaste valet.

Kanske är det som Erik Helmerson skrev i en ledare i Dagens Nyheter den 17 september:

"Miljöpartiet är … ett parti som det är lätt för väljarna att tycka om. Har man inget att säga till Sifo säger man MP. Det gör också att så fort det börjar blåsa snålt tenderar de lättflyktiga väljarna att virvla i väg som maskrosfrön."

Det finns två möjliga huvudkällor till skillnad mellan en opinionsundersökning och valresultatet:

1. Osäkerhet i opinionsundersökningen.

a) Jag gissar att den källa som förutom urvalsdesignen ger mest osäkerhet i opinionsundersökningar är snedvridande bortfall. MP:s sympatisörer är kanske lättare att få kontakt med och lättare att få något svar från än de andra partiernas sympatisörer?

2. Skillnad mellan vad man säger och vad man faktiskt röstar på. I opinionsundersökningar svarar de röstberättigade på frågan på vad man skulle rösta på om det vore val idag (samt på en eller två följdfrågor som de flesta opinionsinstitut ställer).

a) De som i opinionsundersökningen svarade att de är osäkra eller inte vet, kanske bestämde sig för att rösta på något parti i Riksdagsvalet, men inte på MP. Då skulle de osäkra ha spritt sina röster ganska jämnt över de andra partierna (SD undantaget). Om det ska gå ihop, då kan inte så många av de osäkra ha lagt sin röst på SD. (Förklaringen till att SD fick fler röster än vad opinionsundersökningarnas punktskattningar gav vid handen är i så fall, gissar jag, att många som bestämt sig för SD utgjorde bortfall i opinionsundersökningarna).
b) De som i opinionsundersökningen svarade att de skulle rösta på MP, eller (följdfrågorna!) att det lutar åt MP eller att MP är minst dåligt, kanske ändrade sig och röstade på något annat parti i Riksdagsvalet, alternativt röstade inte alls.

Erik Helmerson är inne på orsak 2b. Men vi kan inte utesluta orsak 1a eller 2a. 

Mer villiga att delta i undersökningar?

Svt:s vallokalsundersökning, Valu, skiljer sig från opinionsundersökningarna. I Valu inbjuds röstande att fylla i en enkät när de kommer ut ur vallokalen eller just lagt en förtidsröst. Även i Valu låg MP högt vid Riksdagsvalet 2010, men inte 2014. Så åtminstone i den undersökningen var inte MP-röstare särskilt mycket mer villiga att svara på frågor än andra väljare.

I opinionsundersökningar tenderar MP att vara överrepresenterade, men deras andel viktas ner. Vikterna sammanfattar information om sådant som intervjupersonens kön, ålder, region där hen bor och vad hen röstade på senaste valet. Vi kan inte veta säkert om viktningen lyckas. Det beror på hur väl hur vikterna kan kompensera för ”överrepresentationen”. I Valu 2014 uppgav 8,8% av dem som fyllde i blanketten att de lagt sin röst på MP. Valu viktade ner och skattade att MP skulle få 7,1%; de fick 6,8% i Riksdagsvalet.

En väsentlig skillnad mellan Valu och opinionsundersökningar stavas ”ej kontakt”. I Valu får man kontakt med intervjupersoner genom att helt enkelt fråga dem när de har röstat. De kan förstås avböja att medverka så bortfall kan det bli ändå, men av ett annat skäl än ”ej kontakt”. I opinionsundersökningar försöker man nå intervjupersoner med telefon eller e-post. Det är mycket svårare. Kan det vara så att MP-sympatisörer är lätta att kontakta med telefon och e-post och därmed tenderar att överskattas? SCB skattade i maj 2014 att om frågorna ”Är det något politiskt parti som står dig närmare än de andra och (om ja), vilket parti är det?”, skulle ställas till alla röstberättigade, då skulle 8,0% säga MP. SCB redovisar också de ovägda procenttalen. Av de som intervjuades och som angav ett parti sa 8,1% att det var MP som stod en närmast. Vikterna gjorde alltså ingen större skillnad i det här fallet. Antingen är inte MP-sympatisörer lättare att kontakta än några andra eller så fångar inte vikterna upp det.

Lättare att ändra uppfattning?

En vän, som själv har politiska sympatier hos MP, säger att det är en ”typisk Stockholmsuppfattning” att MP är lätt att tycka om. Många misstänker snarare att MP i själ och hjärta är extremistiskt. Men Erik Helmersons förmodan kan stämma ändå; bland dem som inte helt avfärdar MP skulle det kunna finnas åtskilliga maskrosfrön.

Helmersons förmodan får visst stöd av SCB:s partisympatiundersökning i maj i år. Att döma av de ovägda andelarna skulle 17% av hela den röstberättigade befolkningen ha MP som näst bästa parti (att jämföra med 3,5% för SD); det är den högsta siffran för alla riksdagspartier. Så MP skulle ha chans att vinna en tävling om att vara näst bästa parti.

Dan Hedlin